Här kommer en mycket sjuk historia i förkortad form. Den är kanske inte helt ok. Men va fan, det bjuder jag på.
Det visade sig att jag hade ett fan på festen. Hon hade kommit på ett par av konserterna och nu även till grillfesten. Hon hade tre favoriter. 1 Laikonen, en finsk F1-förare. 2 Mig. 3 Johnny Depp. I den ordningen alltså
Generellt. När en japansk kvinna högaktar någon så infinner sig ett för mig mycket underligt beteende. Respekt i form av en undergivenhet som inte är av denna värld. Det bugas och bockas, artighetsfraser strömmar i långa rader i kombination med ett trevligt och ändå glatt beteende.
Vi satt bredvid varandra och alla på festen började hinta om grönt ljus. Jag fattade ingenting, tills de sa, ljudligt, att det nog var dags för oss att gå på en liten promenad. Alltså, alla hörde detta, helt sjukt, vad hade hänt? På samma fina, ärliga och otroligt ödmjuka vis, annars extremt pryda, men nu totalt vulgära. Totalt flippat. Men. Äh, va fan. Kör! Det är väl trevligt att pussas lite. Promenerar iväg...
Hinner inte mer än 10 meter, då det ropas om att jag ska hämta en kanna med vatten!! What? Varför jag? I was doing fan service!
Var bara att kila in i huset med min följeslagare och tillbaka med vatten.
Detta hade hänt:
Under sekunderna innan den lilla promenaden började, yppade någon på japanska; - Men, är inte du gift? Damen i fråga svarade inte, men alla fattade, hennes chef som var där intygade. Hon och hennes make hade visserligen flyttat isär för 7 år sedan, men var gifta på pappret. En livlig lågmäld diskussion utbröt och avslutades på några sekunder med ett rop efter vatten. En del av innehållet stod chefen för, som skulle vara tvungen att avskeda henne från sitt jobb. ( Och i och med det kan man förlora hela sitt sociala nätverk etc.) Så det var bäst att inget hände.
Sen fortsatte grillfesten som om inget hade hänt. Men jävlar vad vi skrattade efteråt när alla gått hem, och även jag fått reda på vad som egentligen hände.
Nåja, vi börjar vår färd mot Takamatsu
Stannar på vägen och köper glass
i den här maskinen
Självklart köps det också lite utav min favoritmat som jag hetsar om hela tiden, men ingen här antagligen vet vad det är.
Daifku
Det här är alltså nån slags efterrätt, typ en seg form av nyttig marsipan, gjord på bönor. Kan vara vita, röda, sojabönor, smaksatt med grönt thé, lila sötpotatis eller nåt annat konstigt. Men så så så gott.
Vi drar vidare. Många timmar att köra.
Vi närmar oss stället vi ska spela på. Och där är den, granne med den lilla puben som vi den här gången spelar på.
Velodromen.
Man skymtar några skyltar utanför, bilar på parkeringen.
- It´s race today!
- Yeeea! Vilken tur! Im lucky!
Vi sätter upp grejerna, soundcheckar, träffar två taikotrumslagare som är förband i kväll.
Tiden går, och sen visar det sig att det visst inte var något race idag.
Vi har i alla fall en superkonsert och träffar massa trevligt folk. Åker hem på natten och kommer hem sjukt sent.
Nästa dag är min sista dag i Japan. Familjen Maeda vill gärna att även min tredje dröm ska gå i uppfyllelse. Den första var att köpa en Keirinhoj, den andra att sova i ett rör. Min tredje att se ett race.
Men varje gång jag hade pratat om Keirin under mina två veckor i Japan, så tittade folk konstigt på mig med veckade pannor.
- Keirin. Why?
Ingen fattade.
Eller, kan jag säga nu i efterhand... Jag fattade inte vad Keirin var för något.
Vi bodde i Nara och idag var det race på velodromen i samma stad.
Nara Keirin.
Vi kollar vägbeskrivningen. Ingen vill egentligen följa med.
-Asså, är det ok att vi stannar hemma? Typ...
Chiyako följde med mig. Hon tyckte ändå på nåt vis att det skulle bli, inte kul, men intressant...
Men jag är glad som ni ser.
Men men. Vad är det nu jag hintar om på detta mystiska sätt???
Fundera på det medan vi promenerar genom bostadsområdet vi bor i, och beskådar några japanska trädgårdar...
Strax innan tågstationen står den här parkerad sedan många år tillbaka.
Old School Aerospoke ala Nippon.
Vi tar tåget in till Nara centrum. Där väntar Keirinbussen som kör alla in till banan. Gratis!!!
Framme!
Men på insidan...
Så här är det:
Vad det gäller betting i Japan. Alltså spel där man satsar pengar, så är de tre största:
1. Horse racing (Trav)
2. Boat racing
3. Keirin
Hästkapplöpningen är i särklass mest populär, både den och båtracen knyter stora artister och andra kända personer till sig i sina reklamkampanjer. Keirin har ingen reklam alls.
- It´s the worst form of betting.
Personer längst ned på samhällsstegen spelar på Keirinrace. Lågutbildade, fattiga, alkoholister, men framför allt hemlösa. Själv kan jag inte identifiera en japansk uteliggare. Tyckte alla såg ut som vanliga gubbar inne på stadion. Men Chiyako intygade.
Efter ett tag började jag inse. Det luktade faktiskt urin inne på typ betting arean, där alla höll till. Gammal toalettlukt. När det ropades ut i högtalarna att nästa race var i antågande, gick en del upp och satte sig för att se live. Men de flesta stannade kvar och tittade på TV-skärmarna. Det var en otroligt dekadent stämning inne på stadion. Jag blev faktiskt illa berörd. Ledsen. En otroligt konstig blandning av det jag känt och laddningen inför, tillsammans med den bistra verkligheten.
När vi kom hem så diskuterade vi vad som egentligen var värst. Pachinko eller Keirin?
Pachinko är ett spel med automater där man skickar i metallkulor i några slags banor, kulorna ska trilla ner i rätt rännor och hål för att man ska vinna. En slags japansk variant på enarmade banditer typ.
För länge sen var Pachinkomaskinerna helt manuella, en kula stoppades i itaget. Idag har maskinerna TV-skärmar och högtalare och man häller i tusentals kulor som man köper i korgar. Maskinerna sitter tätt tätt, hela lokalen är fylld av cigarettrök och har en extremt stark ljudnivå av alla spelmaskiner som är igång samtidigt. Det är så starkt ljud att man som svensk inte förstår att det är sant när man går in där. Folk sitter i flera timmar och spelar. Det är lite samma typ av folk som spelar Pachinko och Keirin. Det har vid flera tillfällen hänt att föräldrar på sommaren lämnat sina små barn i bilen när de är inne och spelar, och att barnen dött av värmen när föräldrarna kommit ut och spelat klart.
Här kan ni ladda ner ljudet av Pachinko:
http://www.berndalen.se/Musik/Pachinko.mp3
Jag har gjort en komposition, där jag vandrar runt i 5min. Först utomhus, jag börjar i en gränd. Jag närmar mig sen en lite större gata, om man lyssnar noga kan man höra ett mobilsmycke med en pingla som sticker ut ur min ficka och låter hela tiden. Jag irriterade mig på det där ljudet som hela tiden lät när jag gick.
Pachinkolokalen har automatiska dörrar med sensorer och öppnar sig när man kommer framför dem och stänger sig när man gått igenom. När jag har gått förbi alla maskiner i gångarna där inne, går jag ut tillbaka ut till platsen jag började på.
Varsågoda och njut!
Så här ser spelhallarna ut.
This is Japan. Här finns allt, både det mest fantastiska och det allra värsta.
Men mitt i allt, vi var ju ändå där, klart vi skulle satsa några yen på ett race. När vi kom var två av tolv race kvar.
Den här mannen som jobbade på stadion, hjälpte oss och förklarade hur man spelade.
Forts. följer...