Post
by patrik » 08 May 2011 19:31
Tänkte ge en "kort" resumé av min upplevelse. Eller, den blev skitlång. Hoppas ni står ut.
Har inte cyklat mer än tio mil de senaste 1,5 åren. Men, jag tränar en del annat så jag tänkte att det inte skulle vara någon större fara att ta sig igenom hela. Man kanske till och med skulle kunna placera sig i mitten, nedre mitten någonstans. Käftsmäll, och tji fick jag. Botten var min plats.
Kan ha blandat ihop etapperna, men håll till godo.
Etapp 1.
Det här var tungt. Jag är inte varm för fem öre. Uppförsbackarna gör ont. Fan nu är jag sist. Kör fel. Blir jagad av kärring och tax. Möter hela klungan på vägen tillbaks. Jag är räddad! Slipper sistaplacering pga bondtur. Sliter själv med vinden. Underbar människa cyklar upp bredvid mig och säger "lägg dig på rulle". Energin återvänder. Vi cyklar till och med om ett par stycken.
Etapp 2.
Tempoetapp. Sjuk jävla backe. Blodsmak i munnen. Det går långsamt. Hostar som en tok av allt damm. Hostan håller hela girot.
Etapp 3.
Grus. Nedförsbackar. Har energi. Ligger nånstans i mitten. Det går bra nu! Punktering vid ca 8 km kvar. Faaan. Min enda chans att inte vara bland de sista fem försvinner.
Etapp 4.
Minns inte ens första delen av loppet. Efter ca en mil frågar jag flaggvakten hur långt det är kvar. Får svaret "inte så långt, kör nu". Målet är nära, tror jag. Men jag har 1,5 mil kvar. Jag trampar på. Vinden är överjävlig. Ligger helt själv. Sliter. Ingen energi kvar. Ingen mat i kroppen. Får tag på en klunga på två som jag kan köra en bit med. Den ena bryter loppet. Den andra är för snabb och drar iväg. Helt själv igen. Fruktansvärt. Helvetet på jorden. Vinden vill bryta mig i stycken. Ryggen krampar. Nacken krampar. Skorna skaver och klämmer. Jag står nästan still i uppförsbackarna. Vid varje krök tänker jag "målet är runt kröken". Varje krök blottar 2 km väg utan målgång. Jag gråter inombords. Kvasten ligger bakom mig och skvallrar om att jag är helt sist. Jag tänker faaaan inte ge mig nu. Aldrig. Jag vill ge mig. Jag vill bryta. Men jag tänker inte ge upp. Allt gör ont. Kroppen är så tömd på energi att jag kan mörda för mat. Skakar. Försöker slå bort krampen i ryggen. Vinglar. Kommer till slut i mål och får en highfive av flaggvakten. Highfiven betydde sjukt mkt i det läget.
Lunch.
Träffar Ulf. Vi bestämmer oss för att hålla ihop. Jumboligan. Vändningen på dagen.
Etapp 5.
Fortfarande helt kokt, utbränd och har ont i huvet. Ulf får dra nästan hela etappen. I slutet har jag piggnat något. Vi är sist, men ser två framför oss. Vi är nästan ikapp 200 meter innan målgång. Jag ropar till Ulf - Nu rycker vi! Vi rycker, kör om och slipper komma sist! Det känns nästan som vi vinner hela loppet när vi lyckas med det.
Etapp 6.
Jag börjar piggna till. Vinden har mojnat. Det är vackra, soliga fantastiska vägar med bra nedförsbackar. Ulf däremot, som har dragit hela förra etappen börjar bli trött. Jag drar hela etappen, vill inte lämna honom. Det är en underbar etapp och jag ser vilken krigare han är. Han slåss för varje meter på cykeln. Envis jävel det där. Vi kommer in sist.
Etapp 7 med målgång.
Typ nästan exakt som etapp 6, fast med en fantastisk målgång. Vi kommer in sist.
Summa summarum - Innan lunch=helvetet på jorden. Efter lunch=helt underbart.
Bland det roligaste, och jobbigaste jag någonsin gjort.
Tack alla inblandade, det var en underbar dag!