När jag var grabb '90 - '91 var en Wheeler det fetaste man kunde ha. Ju högre tusental på toppröret desto bättre modell, obestridligt enkelt. Min klasskamrat, bortskämd jävel, alltid med senaste Jordans på fötterna, hade såklart en. Säkert modell 8000 eller nåt, han var sån. Knallorange med rosa färgskvättar. Då tyckte jag den var jävligt ful (man kan inte köpa god smak), men hade antagligen gillat den mer idag. Retro är ju hippt.Sönke wrote:Plockade upp denna hos min lokala cykelaffär idag. I stort sett nyskick.
[img]grymt_fin_wheeler[/img]
Alla mina vänner fick mountainbikes och lät bockstyren och bmx:er rosta sönder, fastlåsta på söders innergårdar. Brorsan fortsatte dock gnissla runt på sin Fashion Line, han har kvar den än idag. Min bästa kompis Mats hade en Miyata Ridge Runner, medans jag fortfarande cyklade runt på min bmx med röda däck och matchande ramskydd. Jag hade såklart fullt sjå att ta rygg på mina vänner med deras 26'' hjul och 18 växlar. Men jag fick bra kondis. Våren '92 hände dock något särskilt fantastiskt. Morsan skrapade fram 10.000 på en trisslott och jag fick välja en ny cykel. Men tio loppor skulle räcka till mycket annat också, så en Wheeler eller Miyata blev det ju inte. Jag fick en Cyclepro Hill Runner, deras näst sämsta modell, men fan vad glad jag var. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv och satan vad jag cyklade skiten ur den där hojen. Sen bara något år senare blev ju racer hett igen. Helst italienskt, med så smala däck som möjligt och "TIO KILO luft i däcken!". Jag förstod aldrig riktigt det där med tio kilo luft, då måste ju cykeln väga över tjugo kilo. Men jag sa aldrig nåt. Jag var så nöjd med mitt bojsänke och fortsatte ta senvägar över Tantobergen. Tills någon djävul snodde den ur cykelrummet hemma. Jävla as...
