Långt inlägg. Hoppa till ”Dags för ämnet” om du inte vill läsa om en massa gammalt sk*t.
Jag är ju bakåtsträvare vad gäller cyklar och det mesta jag har stammar från längre tillbaka i tiden än min egen aktiva ”cykelkarriär”. Mitt normala fokusområde ligger på cyklar från -60 och -70-talet. Det var då Merckx och Fåglum-Pettersson samt en mängd andra ikoniska cyklister härjade och för mig var det då som cyklarna var som vackrast. Nuovo och Super Record var moderna och inget annat existerade egentligen på elitnivå. Columbus SL och Reynolds 531 var rören och nästan alla rören var lödda i vackra muffar. Så – det är därifrån jag närmar mig cykelsporten och hobbyn.
Med det sagt så har det visat sig att jag inte är trögare än att jag kan uppskatta modernare saker. Jag tycker att en del av dagens kolfibercyklar är fantastiskt vackra. Materialet ger möjligheter till former som inte kunde göras förut. Har aldrig provat en kolfibercykel men jag vet att de kan vara lätta och samtidigt mycket vridstyva. Det jag vänder mig emot är däremot en del saker som verkar komma med – storlekarna är numera ganska få att välja på – och helt måttanpassad ram är väl förbehållet eliten (cykel- eller inkomst-). Gillar verkligen inte dagens styrstammar och det verkar som om människans anatomi har ändrats för drop: en blir bara större och större – och konstigt (…!?) nog så verkar styrena bli grundare och grundare. Finns ett samband där någonstans…
När jag cyklade med någorlunda allvar så hade jag inga pengar. Köpte delar som var omoderna (Nuovo och Super Record). Renoverade ramar och delar själv för att få ihop något vettigt med små medel. Till slut drog jag, en termin, en stor del av studielånet på en Colnago Master Piu-ram (1989 tror jag det var). Delarna blev mest begagnade Super Record. Vartefter tiden gick så fick jag tag i lite begagnade C-record och så småningom var väl det mesta utbytt. Sedan följde ett antal år då jag inte cyklade annat än runt på staden och Colnagon fick bli ”vardagscykel”.
När jag sedan blev cykelintresserad igen så upptäckte jag ganska snart att C-record hade blivit samlarprylar. Konstigt - de är ju moderna...
Nåja, det här blev avsevärt längre än vad jag hade planerat. Lång historia – poängen är att jag sedan några år har börjat gilla cyklar som är moderna – för mig. För de flesta av er är de gamla antar jag. Jag kanske ska kalla dem ”moderna”… Jag cyklade väl fram till runt -96 cirka och de cyklar jag nu har börjat vurma för och vill bygga ligger i spannet 1990 till cirka -95. Då hade jag ingen möjlighet och jag vet att jag inte ens tittade efter sådant på den tiden. Det var ingen idé.
>Dags för ämnet<
Rätt långt det med…
Har sedan några år tillbaka ett gäng Merckx MX Leader i Merckx egen variant av Columbus MAX – de kallade dem MXL. Gillar dem verkligen. Tycker om stålramens sista hurra i proffscirkusen. Så när jag hade möjlighet att köpa en Bianchi i MAX-rör på Blocket så slog jag till. Vet att jag visat den här tidigare. Den är verkligen sk*tful! Inte själva ramen – men lacken, den lacken!
Bianchis toppmodell mellan 1987-88 och cirka 1992-93 var Bianchi Proto. Det är en TIG-svetsad ram med MAX-rör. Finns lite broschyrbilder och då sitter det alltid Campagnolo C-record på dem. Googlar man lite så verkar det dock som om de oftast såldes som ram – för utrustningen varierar mycket. De cyklar som man kan anta är någorlunda orörda från tiden har allt från ”vanlig” C-record, C-record Century-färgad, svart Croce d´Aune, Chorus, etc. Man kan även se Chorus-bromsar till en C-record grupp. Plus en del hojar som det är tydligt att de moderniserats vartefter. Det var riktigt dyra ramar/cyklar och i sakens natur ligger att det inte var en storsäljare. Har samlat bilder i några år nu för att se vilka varianter som finns av ramarna – och det är mängder med smådetaljer som skiljer mellan dem. Vajerdragning, flaskställ, bearbetning av svetsfogar m. m. Man kan nog med säkerhet säga att de tillverkades i mycket små serier. De var normalt lackade i celeste blue (Bianchis klassiska ljusgröna kulör – för de historielösa) och har vanligtvis modellnamnet ”Proto” på det horisontella övre ramröret. Det finns också några som är lackade i det som jag tror är Gewiss-stallets teamfärger - celeste-liknande metallic med vit schattering. Dessa har också Proto-dekal.
Så ser det normalt ut men så dyker det upp några Bianchi i MAX-rör som inte passar in i bilden. De verkar vid första anblicken vara Protos med en annan lack och de har modellnamnet Caurus – med tillnamnet Vento. Normalt så är Caurus och Caurus Vento rätt trötta saker. Modellerna har siffernamn – exempelvis ”Caurus 840”. Från det billigaste billiga till mittenmodeller. Nästan alla med ett vidrigt kulörschema – om än i lite olika varianter. Svart och neongrönt, laxrosa med svart, lila med rosa, etc. Fula dekaler. Vidriga. Sedan finns det faktiskt några Caurus med MAX-rör som är lackerade i celeste blue. Sönke hade en ett tag – kanske har fortfarande? Jag har bilder på en tysk Caurus som är likadan som Sönkes. Men de är undantag.
Min är en sådan där vidrig. Och som sagt – vid första anblicken så ser det ut som en Proto-ram. Men ju mer jag tittar på den desto mer blir jag fundersam. Jag har bilder på två ful-lackade Caurus med MAX-rör förutom min – dvs. tre totalt. Två svart-gröna och en rosa-svart. Inom den trojkan verkar det som de svart-gröna är från samma ”batch” och den tredje skiljer sig avsevärt.
Den rosa-svarta har synliga, obearbetade svetsar, dekal på styrhuvudet och saknar en detalj till – som jag återkommer till – vilket gör den likadan som "alla" andra Proto. Min och den andra har mycket fint bearbetade rörmöten. Helt släta – som fillet brazed. De har dessutom en sak till som skiljer dem från alla andra MAX Proto/Caurus. Min har det bevisligen och utifrån bilden på den andra så är jag relativt säker på att den har det också. Dessa två har en muffanvisning på styrhuvudets övre del – se bilder nedan. En liten tunn kant som om det finns en muff. Den tredje (rosa/svart) är lackad som om den har det men har ingen – se bild. Den som är lika min har fästen för dubbla flaskställ – min har för ett ställ.
Vad är det då jag har? Förmodligen en Proto men från en tillverkningsserie med detaljer som skiljer sig från det normala – om man i det här överhuvudtaget kan tala om något normalt. Varför är den annorlunda? Ingen aning och jag kommer aldrig att få veta. Varför lackade de upp ett gäng MAX-cyklar i fulfärger och med budgetmodellnamn? Där kan man ju ha teorier – marknadsföring, etc.
Vad ska jag då göra? Min ursprungliga tanke var att lacka om den i celeste. Nu har jag kikat på ramen noggrannare och det visar sig att originallacken med mycket små medel kan bli i det närmaste perfekt. Dekalerna är hela till 99 %. Det är en ram som förmodligen har en intressant (om än okänd) tävlingshistoria och som – återigen – förmodligen är ganska unik. Protos är ovanliga, Caurus-Protos ännu ovanligare.
Jag har ändrat mig – cykelns lack är fortfarande sk*tful men är det något som jag har lärt mig genom åren så är det att originallack alltid är att föredra. Om 10-20 år kommer någon annars svära ve och förbannelse över mig när de upptäcker att jag lackade om en extremt ovanlig top of the line Bianchi.
Jag får leva med de vidriga dekalerna och den neongröna skräcken.
Exempel på Proto (bilder stulna från nätet):
Generellt gäller att det skiljer på smådetaljer även inom varje grupp. Här tar jag bara upp de större mellan grupperna.
En tidig variant med vajerhöljesringar på överröret och vajerstopp för bakväxeln. Bianchi-
dekal på styrhuvudet. Har serienumret F030. Min har F237(? lite osäker på sifforna nu bara för det)
Här är en liten bild på en tidig som gick på ebay. Serienummer F058. Den har en lödd nummerskyltshållare.
En, i vad jag tror är Gewiss team-färger, med bromsvajer genom överröret - med både in- och utgång på
ovansidan. Bakväxelvajer genom kedjestaget. Observera svetsskarvarna. Bianchi-
dekal på styrhuvudet.
Lite nyare variant (angiven som 1990) - den har bakbromsvajern gående i överröret men har ingång på undersidan. Fortfarande dekal framtill.
Sedan verkar det gå en skiljelinje och dessa ramar är ännu nyare. Vi är nu vid vad jag tror 1992-93. De har bakbromsvajern gående i överröret och har ingång på undersidan. Växelvajerstyrningarna under vevhylsan är nu en separat fastskruvad del. Dessa ramar har också Bianchi-örnen/märket fräst direkt i styrhuvudets rör. Har inte hittat någon bild på en sådan som jag med någorlunda säkerhet kan säga har originallack. Sanningen är att jag inte sett någon med fräst logo, i celeste blue, som har en Proto-dekal. Kan bero på att de alla är omlackerade och att det inte finns någon dekal att köpa - vad jag vet. Eller så hade de helt enkelt inte en dekal från början.
Den här kan ha originallack men säker är jag inte - den har lite extra Bianch-dekaler men det finns alltid avvikelser kring sådant. Framgaffeln hör inte dit - det är ganska säkert.
Nu kommer Caurus-varianterna.
Sönkes(?) med fulstam.
Fräst logo.
Tysken. Fräst logo.
Den rosa-svarta utan muff på styrhuvudet och med synliga svetsar. Dekal på styrhuvudet.
Den andra svart-gröna. Fräst logo på styrhuvudet.
Min Caurus med muff och utan synliga svetsskarvar. Fräst logo.
Synpunkter, tillägg och rättelser mottages tacksamt.
PS - jag kallade Sönkes och tyskens för undantag. Kom på att de utgör 40 % av de Caurus med MAX-rör jag känner till. Det kan nog inte kallas undantag.