Igår var det nattrunda igen. Dålig uppslutning, så vi var bara tre. Det beror antagligen på att de delat upp rundan i två - en snabb och en långsam. Jag kör just nu bara den långsamma, min utväxling är väldigt lätt för BA (som är platt som fan). Och som jag har fattat det så snittar de 35+, vilket jag tror är alldeles för snabbt för mig just nu.
En av oss tre är en ung och färsk cyklist, som bara cyklat fixerat i typ en månad. Därför var tempot något långsammare än vanligt (runt 25 i snitt). Däremot var jag närmre döden än någonsin ett par gånger. Vi kryssade jävligt mycket trafik och på vissa ställen var det tajt som satan mellan bilar. Jobbigaste sitsen är när man kryssar bland bilarna och rödljuset slår om precis när man smiter in mellan två bilar. Har de inte sett en komma så blir man lätt påkörd. Hade en situation med en bil som skulle svänga vänster, som inte blinkade öht. Han var nog en 20 cm från att ramma mitt bakhjul. Men, det gick bra. Något skakad, bara nån minut efter, gjorde jag precis samma sak som bilisten. Jag trodde jag hade helt fritt bakom för jag hade kollat bakom mig och alla stod fast vid rödljuset. Så jag svängde ut vänster för ett hinder. Motorcyklisten (som antagligen hade kört mot rött) snuddar nästan min vänstra axel. Jag fattade först inte vad som hände riktigt. Han saktade ner och vänder sig om mot mig och skriker. Jag svänger höger, plockar ur min pump ur jerseyn för att ha något slags försvar (han verkade JÄTTEARG). Han kör efter mig, fortfarande skrikandes, men kör inte upp tillräckligt nära för att verka vilja bli fysisk. Under de här få sekunderna lyckas jag pussla ihop exakt vad som hände och inser att det där faktiskt var mitt fel (först trodde jag han hade kört så nära mig med flit). Så, då cyklar jag ikapp honom med handen i en avväpnande gest och ropar "disculpe". Han ser genast gladare ut och nickar mot mig. Vi är ok.
Nästa grej som händer är att en taxi med jävligt tveksamma bromsljus nitar framför oss. Jag lyckas precis få stopp innan hans kofångare träffar mitt framhjul, men den unga killen sätter pedalen rätt i plasten på bilen. Han sitter kvar på cykeln, så inget fall, men taxi-chaffisen är rätt lack och skriker "puta" efter oss.
Efter den händelsen hojar vi runt en stund på ställen utan trafik och bestämmer oss för att köpa öl. Här köper man oftast öl i enlitersflaskor, och sen delas den runt. Det man har, det delar man. Så gör också vi, och sätter oss på en bänk i en park och snackar skit. Riktigt trevligt.
En grej jag glömt att berätta om är argentinarnas vidskeplighet. Den är rätt udda för mig, men jag fick stifta bekantskap med den under pizza-kvällen. Jag står och berättar en grej om en av killarna som är med och säger hans namn - varpå de tre runt omkring mig direkt ropar i munnen på varandra "AH, you can't say his name!!". Jag tror de menar att jag uttalar det fel, men det visar sig att de tror på riktigt att han är otursförföljd. Om man säger hans namn måste man ta sin högra hand och ta på sin vänstra kula. Jag tror länge att de bara driver med mig, men inser sen att de är helt allvarliga. Och samma kväll har vi ju också tre stycken som kraschar. När jag berättar om olyckorna för en av killarna som inte var med under kvällen så säger han att "ja, men du vet, en av killarna som var med sprider otur runt sig". Det kan inte vara kul att få det ryktet här, då folk verkligen tror på det.
Ikväll är jag medbjuden, av ett annat gäng som jag inte hängt med än, på en träningsrunda runt i en park. Varvet är fem kilometer och de kör cirka tre mil. Har inte bestämt mig om jag ska med än, eftersom jag har lite nackspärr. Men släpper det under dagen så kör jag.
Fixerat i Buenos Aires
Re: Fixerat i Buenos Aires
Top notch tråd, Patrik! Alltid lika roligt att läsa nya uppdateringar!
Re: Fixerat i Buenos Aires
Tack, Tommi för hejarop. Alltid roligare att skriva när man vet att någon faktiskt läser.
Re: Fixerat i Buenos Aires
"otur runt sig" Buy it on iTunes or listen to it on the complete emopunk album from the artist in bloom psyk0patrik
Re: Fixerat i Buenos Aires
Sjukt bra tråd! Om jag inte redan cyklat så skulle jag vilja göra det efter att läst den här tråden. Och väldigt bra författat
Re: Fixerat i Buenos Aires
+1
Alltid lika kul läsning!
Alltid lika kul läsning!
-
russ_meyer
- Posts: 1755
- Joined: 11 Dec 2011 15:41
- Location: Västra Frölunda
-
russ_meyer
- Posts: 1755
- Joined: 11 Dec 2011 15:41
- Location: Västra Frölunda
Re: Fixerat i Buenos Aires
Haha, Russ.. Nä, vi har inte nån nanny. Däremot så har jag en ganska morgontrött unge. Eller, vi lever argentinska tider med sen läggning och sena morgnar.
Och dessutom är jag inte ute och cykelölar hela nätterna. Förutom pizzakvällen har jag varit hemma innan 00.00 alla dagar
så, det funkar.
Och tack för alla fina kommentarer.
Och dessutom är jag inte ute och cykelölar hela nätterna. Förutom pizzakvällen har jag varit hemma innan 00.00 alla dagar
så, det funkar. Och tack för alla fina kommentarer.
Re: Fixerat i Buenos Aires
Föjer din berättelse intensivt, Du skriver fantastiskt bra och det ger mersmak. MER!!
Re: Fixerat i Buenos Aires
Så, inatt var det dags igen. Vanligtvis brukar jag köra den långsammare rundan, men den var inställd ikväll så jag var tvungen att haka på den snabba. Vilket jag iofs har varit sugen på, men inte riktigt pallat tidigare. I början var det ju bara en runda, men sen delades den upp och då råkade det vara så att de personerna jag har fått bäst kontakt med är de som kör den snabba.
Det har blivit kallare här. Hösten kom med stormsteg från en dag till en annan. Först hade vi en galen värmebölja med typ 35 plus i tre dagar. Skolor stängde och skickade ut råd till föräldrar om hur de skulle hålla sin barn vätskade. Sen bara sjönk temperaturen. Vet inte vilka temperaturer vi har just nu, men det är oväsentligt för det är egentligen skillnaden som är relevant - det känns kallt. Och speciellt på kvällarna. Skit samma.
Vi drar iväg, och som sist så stannar vi inte för ett enda rödljus. Jag tror vi runt tio, elva stycken som kör idag. Skillnaden från till exempel pizzakvällen är att rödljuskörningarna är mycket bättre utförda, man ligger på rätt sida vägen beroende på vilken riktning bilarna kan komma (alla gator är enkelriktade här), man håller utkik och ropar bakåt om det kommer bilar och man saktar ner innan man drar rödljuset. Det är lite mer genomtänkt den här gången. Tempot är ganska snabbt, men inte galet. Jag lyckas hänga med ganska bra, även om det vid vissa tillfällen är tufft. Men, jag har fördel av att jag återhämtar mig snabbt, så får jag bara små små pauser så kan jag gräva ner mig igen. Trafiken är egentligen min största fiende och största tillgång. Ibland får jag mikropauser på grund av trafiken, men det gör också att jag måste kämpa hårdare för att hinna ikapp sen. Så, cyklingen är ganska hackig och orytmisk jämfört med vad jag är van vid. Det är inte ett långlopp direkt. Jag vet inte om jag skrivit det tidigare, men det enda vettiga sättet att cykla här är riktigt aggressivt. Börjar man mesa så blir man nästan överkörd hela tiden. Lägger man sig längst till höger och låter bilarna passera så snuddar de nästan vid en. Däremot om man tar upp en hel fil och gestikulerar vilt innan man byter fil så flyttar sig bilarna, de visar mycket mer respekt. Och alla i trafiken är ständigt på tå, eftersom ingen här blinkar innan filbyte, kör om på insidan etc. Skulle man cykla hemma som de cyklar här så skulle man bli påkörd för att bilisterna hemma inte förväntar sig ett sånt konstigt beteende.
Vid ett tillfälle hamnar vi på Avenida Corrientes. Här går det apmycket bussar och bussarna är as. De har inga skrupler på att klämma in en i en bil vid ett filbyte. Här stannar dessutom bilar titt som tätt i filerna längst till höger. Så, det orsakar enormt mycket filbyten också. Om det då är bussar som ska byta fil så är det rätt lätt att fastna där. Vid ett tillfälle har jag bussar i alla vädersträck - framför, på sidorna och bakom. Och sen stannar bussen framför mig. Jag hade tur och fick en lucka mellan bussen framför mig och taxibilen och lyckas kryssa. Den här nattrundan innehåller, skönt nog, inga nära döden upplevelser alls. Och jag tänker, hela tiden. Försöker alltid ligga steget före. Jag är ju van vid att köra blåljus och jag känner att det hjälper mig en hel del. Eller om det är cyklingen som hjälpt mig att köra blåljus, jag vet inte. Hur som helst, så försöker jag alltid titta så långt framför mig som möjligt och ta besluten utifrån det. Som till exempel, alla de gånger man ligger på en gata med sex filer, trafik överallt, och sen är min fil blockerad så att jag måste göra att filbyte för att inte bli stående. Det gäller att planera och göra det i rätt tillfälle för att hålla sig flytande.
Hur som. Jag lyckas hänga med, hålla mig flytande och inte vara ett allt för stort ankare på gruppen. Det här är också stadskörning, de kör inga klungor, de ligger inte på rulle. Det är var man för sig själv, även om man hjälps åt med att peka ut hål i vägen och varnar för bilar. Det är en riktigt rolig cykelkväll och den avslutas med att dricka öl. Vi drar till ett ställe som är svinbra. Billig öl, snyggt, utomhus och våra cyklar får plats. Dessutom fyller någon år, så vi får gratis tårta. Kan ju inte bli bättre.
Russ Meyer - Var fan är min nanny? Klockan är 03.00 och jag ska upp om typ fem timmar för att ta hand om min son..
Vid påsk är jag medbjuden att köra en långrunda till Rosario. De ska köra 30 mil dit, och sen ta buss hem. Jag kommer nog hänga med, men bävar inför att köra 30 mil på en dag. Det känns jääävligt långt. Men, vaffan. Det är väl som vanligt, att jag är asnervös men sen så löser det sig på något sätt.
Eventuella konstiga meningsbyggnader, stavfel eller annat får skyllas på kvällens ölintag.
Godnatt.
Det har blivit kallare här. Hösten kom med stormsteg från en dag till en annan. Först hade vi en galen värmebölja med typ 35 plus i tre dagar. Skolor stängde och skickade ut råd till föräldrar om hur de skulle hålla sin barn vätskade. Sen bara sjönk temperaturen. Vet inte vilka temperaturer vi har just nu, men det är oväsentligt för det är egentligen skillnaden som är relevant - det känns kallt. Och speciellt på kvällarna. Skit samma.
Vi drar iväg, och som sist så stannar vi inte för ett enda rödljus. Jag tror vi runt tio, elva stycken som kör idag. Skillnaden från till exempel pizzakvällen är att rödljuskörningarna är mycket bättre utförda, man ligger på rätt sida vägen beroende på vilken riktning bilarna kan komma (alla gator är enkelriktade här), man håller utkik och ropar bakåt om det kommer bilar och man saktar ner innan man drar rödljuset. Det är lite mer genomtänkt den här gången. Tempot är ganska snabbt, men inte galet. Jag lyckas hänga med ganska bra, även om det vid vissa tillfällen är tufft. Men, jag har fördel av att jag återhämtar mig snabbt, så får jag bara små små pauser så kan jag gräva ner mig igen. Trafiken är egentligen min största fiende och största tillgång. Ibland får jag mikropauser på grund av trafiken, men det gör också att jag måste kämpa hårdare för att hinna ikapp sen. Så, cyklingen är ganska hackig och orytmisk jämfört med vad jag är van vid. Det är inte ett långlopp direkt. Jag vet inte om jag skrivit det tidigare, men det enda vettiga sättet att cykla här är riktigt aggressivt. Börjar man mesa så blir man nästan överkörd hela tiden. Lägger man sig längst till höger och låter bilarna passera så snuddar de nästan vid en. Däremot om man tar upp en hel fil och gestikulerar vilt innan man byter fil så flyttar sig bilarna, de visar mycket mer respekt. Och alla i trafiken är ständigt på tå, eftersom ingen här blinkar innan filbyte, kör om på insidan etc. Skulle man cykla hemma som de cyklar här så skulle man bli påkörd för att bilisterna hemma inte förväntar sig ett sånt konstigt beteende.
Vid ett tillfälle hamnar vi på Avenida Corrientes. Här går det apmycket bussar och bussarna är as. De har inga skrupler på att klämma in en i en bil vid ett filbyte. Här stannar dessutom bilar titt som tätt i filerna längst till höger. Så, det orsakar enormt mycket filbyten också. Om det då är bussar som ska byta fil så är det rätt lätt att fastna där. Vid ett tillfälle har jag bussar i alla vädersträck - framför, på sidorna och bakom. Och sen stannar bussen framför mig. Jag hade tur och fick en lucka mellan bussen framför mig och taxibilen och lyckas kryssa. Den här nattrundan innehåller, skönt nog, inga nära döden upplevelser alls. Och jag tänker, hela tiden. Försöker alltid ligga steget före. Jag är ju van vid att köra blåljus och jag känner att det hjälper mig en hel del. Eller om det är cyklingen som hjälpt mig att köra blåljus, jag vet inte. Hur som helst, så försöker jag alltid titta så långt framför mig som möjligt och ta besluten utifrån det. Som till exempel, alla de gånger man ligger på en gata med sex filer, trafik överallt, och sen är min fil blockerad så att jag måste göra att filbyte för att inte bli stående. Det gäller att planera och göra det i rätt tillfälle för att hålla sig flytande.
Hur som. Jag lyckas hänga med, hålla mig flytande och inte vara ett allt för stort ankare på gruppen. Det här är också stadskörning, de kör inga klungor, de ligger inte på rulle. Det är var man för sig själv, även om man hjälps åt med att peka ut hål i vägen och varnar för bilar. Det är en riktigt rolig cykelkväll och den avslutas med att dricka öl. Vi drar till ett ställe som är svinbra. Billig öl, snyggt, utomhus och våra cyklar får plats. Dessutom fyller någon år, så vi får gratis tårta. Kan ju inte bli bättre.
Russ Meyer - Var fan är min nanny? Klockan är 03.00 och jag ska upp om typ fem timmar för att ta hand om min son..
Vid påsk är jag medbjuden att köra en långrunda till Rosario. De ska köra 30 mil dit, och sen ta buss hem. Jag kommer nog hänga med, men bävar inför att köra 30 mil på en dag. Det känns jääävligt långt. Men, vaffan. Det är väl som vanligt, att jag är asnervös men sen så löser det sig på något sätt.
Eventuella konstiga meningsbyggnader, stavfel eller annat får skyllas på kvällens ölintag.
Godnatt.
Fixerat i Buenos Aires
Trevlig läsning, väldigt målande! Lycka till på långturen!
-
russ_meyer
- Posts: 1755
- Joined: 11 Dec 2011 15:41
- Location: Västra Frölunda
Fixerat i Buenos Aires
Jag har nannyn. Skicka $100.000 i omärkta sedlar så får du tillbaka henne.
Re: Fixerat i Buenos Aires
Klockan är 05.12 och jag fullständigt redo att skicka de där omärkta sedlarna för att få hit den där nannyn. Smoking hot, ju. Men, imorrn får jag utlovad sovmorgon.
Den här posten blir inte så cykelrelaterad.. Förlåt för det.
Jag fick en inbjudan av en av cykelsnubbarna att komma ut och dricka öl och gå på någon slags svartklubb. Här kallas stadsdelarna "barrios" och det här var i ett barrio jag aldrig varit i tidigare. De olika stadsdelarna har väldigt olika karaktär och dessutom är det väldigt olika hur säkert och tryggt det är i dem. Där vi bor, där alla turister bor, är det väldigt tryggt och säkert - i Palermo. Dit vi skulle är det inte alls lika tryggt. Och dessutom, jag hittar inte där och har noll koll. Oftast brukar man säga här att man bor och verkar i sitt eget barrio, man rör sig inte allt för mycket utanför.
När jag frågar hur vi ska ta oss dit blir svaret självklart - med cykel såklart! Jag tänkte, och kanske lite hoppades, att jag skulle slippa lämna cykeln utanför en svartklubb. Men, de säger att det är lugnt eftersom dörrvakten är där. Så. Cykel it is. Såklart. Vi cyklar kanske 40-50 kvarter, lugn cykling men tillräckligt för att svettas lite. Sjukt nog, i en stad så stor som BA, så träffar vi på en av killarna som är en av ledarfigurerna i Pampas Riders, på gatan. Så vi stannar, kindpussas, skrattar, kindpussar alla vi inte känner och drar vidare. När vi kommer fram visar sig svartklubben vara en punkrock-rockabilly-klubb. Jag körde punkvibben i trettonårsåldern, men har lämnat den grejen till nostalgidagarna. Inte riktigt min grej längre, med andra ord. Men kul att se. Och på den här klubben får jag också, tror jag, vara med om en av de snabbaste och mest avancerade scams jag varit med om. Jag har ju rest en del, inte runt hela jorden än, men tillräckligt för att alltid ha ett öga öppet. Det är sällan jag blir blåst, just för att jag har en misstänksam ådra i mig. Men den här gången blir jag blåst utan att ha en chans.
Jag går fram till baren för att beställa, på spanska, enliters-öl i två glas. Och jag VET hur man säger det. Men, bartendern verkar inte förstå och vi börjar prata engelska. Hon börjar ställa massa följdfrågor, trots att jag tidigare beställt exakt samma sak. Jag tycker det är lite konstigt, men tänker att det beror på att hon inte riktigt hör pga den höga musiken. När hon går iväg för att hämta ölen tittar jag på pengen som jag lagt fram för att betala med.. Den där lappen som, jag är ganska säker på, det stod 100 pesos på. Det står inte 100 längre, utan det står bara tio. För en sekund tänker jag att jag börjar bli full, men nej.. Jag är rätt säker. Innan bartendern frågade mig en massa saker stod det nog 100 på den där. Nu står det tio på den. Jag flinar. För den här blåsningen är så jävla avancerad, så sofistikerad. Jag skrattar. Och blir lite arg. Men samtidigt är jag imponerad. Jag blev av med 90 pesos, typ likvärdigt med 85 svenska kronor. Inte hela världen. Det är mer känslan av att ha blivit blåst som är irriterande, men samtidigt... Att bli blåst med lite finess är faktiskt enklare. Och det var inte bartendern som bytte sedeln, det var nån annan, men hon var nog med på det.
Efter den ölen vill gänget dra vidare till Palermo och hänga på en bar där. Det är rätt skönt, med tanke på att jag känner mig väldigt hemma där. Och det är också en riktigt bra bar. Jag står och snicksnackar i någon timme med två killar i gänget som jag aldrig har träffat förut, och de pratar väldigt bra engelska. Det är skönt med folk som snackar engelska ordentligt, för det är många här som inte gör det. Blir lite mer utbyte då. En timme in i snacket är jag inbjuden till en "asado" hos en av killarna - en traditionell argentinsk grillfest. Jag vet inte om det beror på att jag är gringo eller om det är så här - men det är så det har funkat för mig. Jag blir inbjuden till en massa olika saker. Det är lätt att få kontakt. Det är kul som fan, för den första månaden här kände jag mig väldigt ensam, men att få hit cykeln har skapat en snöbollseffekt.
Kvällen slutar fint, min cykel står kvar utanför även denna gång. Jag har nära hem.
Däremot har lite förutsättningar för långrundan förändrats. Det jag trodde skulle vara en 30-milare dagtid om en månad har visat sig vara en 30-milare nattetid på motorvägen nu på torsdag. De kör gärna natten på en helgdag (påsk) för att det är det säkraste sättet att åka. Inga bilar är ute då, tydligen. Jag känner mig skeptisk. Och jag har inte ens ett par BIB's här, och de går inte att få tag på. Så.. Jag tror kanske att jag bangar. Tyvärr. Även om det vore häftigt - men jag är ju för fan förälder nu och över 30.. Kanske dags att sluta med tonårsstöket. Vi får se.
God natt.
Den här posten blir inte så cykelrelaterad.. Förlåt för det.
Jag fick en inbjudan av en av cykelsnubbarna att komma ut och dricka öl och gå på någon slags svartklubb. Här kallas stadsdelarna "barrios" och det här var i ett barrio jag aldrig varit i tidigare. De olika stadsdelarna har väldigt olika karaktär och dessutom är det väldigt olika hur säkert och tryggt det är i dem. Där vi bor, där alla turister bor, är det väldigt tryggt och säkert - i Palermo. Dit vi skulle är det inte alls lika tryggt. Och dessutom, jag hittar inte där och har noll koll. Oftast brukar man säga här att man bor och verkar i sitt eget barrio, man rör sig inte allt för mycket utanför.
När jag frågar hur vi ska ta oss dit blir svaret självklart - med cykel såklart! Jag tänkte, och kanske lite hoppades, att jag skulle slippa lämna cykeln utanför en svartklubb. Men, de säger att det är lugnt eftersom dörrvakten är där. Så. Cykel it is. Såklart. Vi cyklar kanske 40-50 kvarter, lugn cykling men tillräckligt för att svettas lite. Sjukt nog, i en stad så stor som BA, så träffar vi på en av killarna som är en av ledarfigurerna i Pampas Riders, på gatan. Så vi stannar, kindpussas, skrattar, kindpussar alla vi inte känner och drar vidare. När vi kommer fram visar sig svartklubben vara en punkrock-rockabilly-klubb. Jag körde punkvibben i trettonårsåldern, men har lämnat den grejen till nostalgidagarna. Inte riktigt min grej längre, med andra ord. Men kul att se. Och på den här klubben får jag också, tror jag, vara med om en av de snabbaste och mest avancerade scams jag varit med om. Jag har ju rest en del, inte runt hela jorden än, men tillräckligt för att alltid ha ett öga öppet. Det är sällan jag blir blåst, just för att jag har en misstänksam ådra i mig. Men den här gången blir jag blåst utan att ha en chans.
Jag går fram till baren för att beställa, på spanska, enliters-öl i två glas. Och jag VET hur man säger det. Men, bartendern verkar inte förstå och vi börjar prata engelska. Hon börjar ställa massa följdfrågor, trots att jag tidigare beställt exakt samma sak. Jag tycker det är lite konstigt, men tänker att det beror på att hon inte riktigt hör pga den höga musiken. När hon går iväg för att hämta ölen tittar jag på pengen som jag lagt fram för att betala med.. Den där lappen som, jag är ganska säker på, det stod 100 pesos på. Det står inte 100 längre, utan det står bara tio. För en sekund tänker jag att jag börjar bli full, men nej.. Jag är rätt säker. Innan bartendern frågade mig en massa saker stod det nog 100 på den där. Nu står det tio på den. Jag flinar. För den här blåsningen är så jävla avancerad, så sofistikerad. Jag skrattar. Och blir lite arg. Men samtidigt är jag imponerad. Jag blev av med 90 pesos, typ likvärdigt med 85 svenska kronor. Inte hela världen. Det är mer känslan av att ha blivit blåst som är irriterande, men samtidigt... Att bli blåst med lite finess är faktiskt enklare. Och det var inte bartendern som bytte sedeln, det var nån annan, men hon var nog med på det.
Efter den ölen vill gänget dra vidare till Palermo och hänga på en bar där. Det är rätt skönt, med tanke på att jag känner mig väldigt hemma där. Och det är också en riktigt bra bar. Jag står och snicksnackar i någon timme med två killar i gänget som jag aldrig har träffat förut, och de pratar väldigt bra engelska. Det är skönt med folk som snackar engelska ordentligt, för det är många här som inte gör det. Blir lite mer utbyte då. En timme in i snacket är jag inbjuden till en "asado" hos en av killarna - en traditionell argentinsk grillfest. Jag vet inte om det beror på att jag är gringo eller om det är så här - men det är så det har funkat för mig. Jag blir inbjuden till en massa olika saker. Det är lätt att få kontakt. Det är kul som fan, för den första månaden här kände jag mig väldigt ensam, men att få hit cykeln har skapat en snöbollseffekt.
Kvällen slutar fint, min cykel står kvar utanför även denna gång. Jag har nära hem.
Däremot har lite förutsättningar för långrundan förändrats. Det jag trodde skulle vara en 30-milare dagtid om en månad har visat sig vara en 30-milare nattetid på motorvägen nu på torsdag. De kör gärna natten på en helgdag (påsk) för att det är det säkraste sättet att åka. Inga bilar är ute då, tydligen. Jag känner mig skeptisk. Och jag har inte ens ett par BIB's här, och de går inte att få tag på. Så.. Jag tror kanske att jag bangar. Tyvärr. Även om det vore häftigt - men jag är ju för fan förälder nu och över 30.. Kanske dags att sluta med tonårsstöket. Vi får se.
God natt.
Re: Fixerat i Buenos Aires
Bravo!
Re: Fixerat i Buenos Aires
SAN ANTONIO DE ARECO
190 km, 2 dagar.
Resan till Rosario ställs in, det blir inga 300 km mitt i natten. Inbjudan till resan kommer rätt sent, men jag styr gärna om lite planer för att kunna delta. Det är en 11 mils resa på en dag, dagtid. Precis den typen av resa jag varit riktigt sugen på. Planen är från början att vi ska åka dit och hem på samma dag, men det ska komma att ändras.
07.30 syns vi på den vanliga mötesplatsen. Den ligger, som jag nämnt tidigare, väldigt nära där vi bor, vilket också alltid känns jävligt gött. Folk trillar in vid lite olika tider, som alltid i Argentina. Jag har fått låna ihop grejer till resan. Eftersom jag inte tog med mig cykeln från början, utan fick hit den med hjälp av svärmor, så har jag ingen bra hjälm och inga BIB's. Vilket suger. Men, jag har fått låna BIB's av en av killarna. För här är det inte helt lätt att få tag på. Jag har kollat runt lite, men bara hittat shorts utan hängslen - vilket jag hatar. Och polaren som packade ner cykeln hittade bara min gamla bmx-hjälm, och den är inte så go att ha när man cyklar långt. Så, en av killarna som ska med har lovat mig att ta med en extra hjäm och en cykelkeps.
När han dyker upp så förklarar han att han inte ska med. Han kom bara dit för att lämna hjälmen till mig. Sjukt snällt av honom. När jag frågar varför han inte ska med så får jag till svars "Ja, men du vet, jag är jävligt trött och jag har jobbat mycket. Men, också, och kanske ännu viktigare.. La piedra kommenterade på min facebook om resan". Ni som läst de tidigare inläggen kanske minns killen som de tror för otur med sig? Han kallas la piedra. Det betyder typ stenarna, men framför allt betyder det otur. Min vän kan alltså inte följa med för att han tror att han kommer att vara otursföljd under resan. I min värld är det helt sinnessjukt. När vi står där och snackar så flyger en duva rakt mot honom, sätter sig på hans arm med klorna utåt. Han skriker och får panik, lyckas dänga till duvan så att den sätter sig, med klorna, rätt på hans mage. Han skriker och har panik och lyckas slå till den så att den släpper. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett en duva gå till attack på det sättet. Alla som är där är helt uppspelta. Det här är riktigt konstigt. Sa du att "La piedra" kommenterade på din facebook? Ja, det är nog bäst att du inte följer med. Ännu konstigare blir det dagen efter, när min vän blir påkörd av en bil, i en korsning. Ligger fortfarande på sjukhus, men är inte allvarligt skadad. Jag är inte ett dugg vidskeplig och jag tror att det är ett gäng olyckliga omständigheter som sammanfaller. Men, det blir så sjukt när det här har varit en sån stor grej runt det här och sen händer det en massa saker. Skit samma, det var cyklingen vi skulle gå igenom..
Det blir en sen start, folk har försovit sig. Vi kommer iväg runt 10-ish när vi åkt och plockat upp de sista som försovit sig. Vi drar iväg mot staden som heter San Antonio De Areco. Vi är ett gött gäng på cirka 15 cyklister. Ett par som är med har mountainbikes med packväskor - de ska tälta och återvända hem efter några dagar. Och några som är med har aldrig cyklat mer än 3 mil på samma dag. Tempot är alltså, väldigt lågt. Jag har inte ont av det eftersom jag känner att jag får uppleva mer av Argentina, om jag har tid och energi att inte bara jaga bakhjul och ligga perfekt på rulle. Det är också en ganska odiscplinerad rulle som ger sig ut på vägarna. Jag skäller på folk rätt ofta när de nitar bromsarna, eftersom jag rullar bromslöst bakom.
Fortsättning följer.
190 km, 2 dagar.
Resan till Rosario ställs in, det blir inga 300 km mitt i natten. Inbjudan till resan kommer rätt sent, men jag styr gärna om lite planer för att kunna delta. Det är en 11 mils resa på en dag, dagtid. Precis den typen av resa jag varit riktigt sugen på. Planen är från början att vi ska åka dit och hem på samma dag, men det ska komma att ändras.
07.30 syns vi på den vanliga mötesplatsen. Den ligger, som jag nämnt tidigare, väldigt nära där vi bor, vilket också alltid känns jävligt gött. Folk trillar in vid lite olika tider, som alltid i Argentina. Jag har fått låna ihop grejer till resan. Eftersom jag inte tog med mig cykeln från början, utan fick hit den med hjälp av svärmor, så har jag ingen bra hjälm och inga BIB's. Vilket suger. Men, jag har fått låna BIB's av en av killarna. För här är det inte helt lätt att få tag på. Jag har kollat runt lite, men bara hittat shorts utan hängslen - vilket jag hatar. Och polaren som packade ner cykeln hittade bara min gamla bmx-hjälm, och den är inte så go att ha när man cyklar långt. Så, en av killarna som ska med har lovat mig att ta med en extra hjäm och en cykelkeps.
När han dyker upp så förklarar han att han inte ska med. Han kom bara dit för att lämna hjälmen till mig. Sjukt snällt av honom. När jag frågar varför han inte ska med så får jag till svars "Ja, men du vet, jag är jävligt trött och jag har jobbat mycket. Men, också, och kanske ännu viktigare.. La piedra kommenterade på min facebook om resan". Ni som läst de tidigare inläggen kanske minns killen som de tror för otur med sig? Han kallas la piedra. Det betyder typ stenarna, men framför allt betyder det otur. Min vän kan alltså inte följa med för att han tror att han kommer att vara otursföljd under resan. I min värld är det helt sinnessjukt. När vi står där och snackar så flyger en duva rakt mot honom, sätter sig på hans arm med klorna utåt. Han skriker och får panik, lyckas dänga till duvan så att den sätter sig, med klorna, rätt på hans mage. Han skriker och har panik och lyckas slå till den så att den släpper. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett en duva gå till attack på det sättet. Alla som är där är helt uppspelta. Det här är riktigt konstigt. Sa du att "La piedra" kommenterade på din facebook? Ja, det är nog bäst att du inte följer med. Ännu konstigare blir det dagen efter, när min vän blir påkörd av en bil, i en korsning. Ligger fortfarande på sjukhus, men är inte allvarligt skadad. Jag är inte ett dugg vidskeplig och jag tror att det är ett gäng olyckliga omständigheter som sammanfaller. Men, det blir så sjukt när det här har varit en sån stor grej runt det här och sen händer det en massa saker. Skit samma, det var cyklingen vi skulle gå igenom..
Det blir en sen start, folk har försovit sig. Vi kommer iväg runt 10-ish när vi åkt och plockat upp de sista som försovit sig. Vi drar iväg mot staden som heter San Antonio De Areco. Vi är ett gött gäng på cirka 15 cyklister. Ett par som är med har mountainbikes med packväskor - de ska tälta och återvända hem efter några dagar. Och några som är med har aldrig cyklat mer än 3 mil på samma dag. Tempot är alltså, väldigt lågt. Jag har inte ont av det eftersom jag känner att jag får uppleva mer av Argentina, om jag har tid och energi att inte bara jaga bakhjul och ligga perfekt på rulle. Det är också en ganska odiscplinerad rulle som ger sig ut på vägarna. Jag skäller på folk rätt ofta när de nitar bromsarna, eftersom jag rullar bromslöst bakom.
Fortsättning följer.
Re: Fixerat i Buenos Aires
Efter en timmes cykling tar vi oss upp på motorvägen. Motorvägen?! Japp, du läste rätt. Jag försöker förklara för en av killarna att om man hade gjort det i Sverige hade polisen tagit en på under en kvart. De skrattar. Här finns inga cykelvägar som tar dig runt landet. Här får man ta den vägen som finns. Och det funkar faktiskt. Det är inte helt ovanligt att cyklister befinner sig på motorvägen - i väggrenen. Det mest riskfyllda momentet är ju när vi ska korsa en avfart, vilket händer hela tiden, eftersom väggrenen svänger av vid avfarten. Men, vi signalerar tydligt vad vi ska göra och bilarna visar förvånansvärt mycket respekt för oss. Ungefär 5 mil gjorde vi på motorvägen. Rätt trist eftersom jag får se så lite av landet. Men, det funkar. Vi har stark motvind hela vägen, och solen står högt. Det dammar ordentligt, så vi har alla ett lager av smuts som täcker oss. En av de cyklisterna som aldrig har cyklat en längre sträcka får kämpa väldigt hårt för att hänga med. Han har en ryggsäck som är tung och är ovan vid ansträngningen det innebär att cykla. Han saktar ner oss rejält. Vi är några stycken som försöker hjälpa honom. Se till att han lägger sig nära på rulle och inte tar vind. Men, det är inte helt lätt att ligga nära om man aldrig gjort det förut. Vid en av pauserna tar jag över hans väska, som han av stolthetsskäl lämnar ifrån sig motvilligt. Efter att jag tagit väskan hänger han med bättre, men är riktigt trött. Han kämpar på bra. Han lär sig hela tiden och blir bättre. Jag diggar att stötta andra cyklister, det känns som att jag kan ge tillbaks lite av den hjälpen jag har fått av andra tidigare. Och dessutom så får det ju mig att känna mig starkare.
Efter motorvägen tar vi in på en mindre, dubbelriktad väg. Den känns mycket farligare än motorvägen. Trafiken snuddar nästan vid oss och speciellt lastbilsjävlarna saknar totalt respekt. Jag är riktigt rädd vid flera tillfällen. Det känns som ett slag i ansiktet när vindväggen slår. Suget in mot vägbanan får mig att vackla några gånger. Riktigt jävla obehagligt. Men, vi har lite flyt. Efter en stund dyker det upp en asfalterad väg bredvid den vi åker på - en ny oöppnad väg som ska byggas klart. Helt plötsligt har vi en egen autostrada! Perfekt.
Vi stannar för att äta. Jag tror klockan är runt fem. Lejonparten av gruppen bestämmer sig för att vända hemåt, eftersom det börjar bli sent. Hela dagen är ju kraftigt försenad. Om vi ska nå San Antonio, så blir det nattcykling i många timmar hemåt sedan. Jag tycker det verkar riktigt tråkigt att åka hem, så jag frågar runt bland de jag kommit närmast om de har lust att fortsätta. Jag har tur, två av de jag är närmast vill också åka vidare. Och paret på MTB. Och en kille till. Så, efter vi har ätit är vi helt plötsligt bara sex personer.
Takten är ändå väldigt långsam. Vårt snitt är ingen strava-bomb direkt. Paret är inga cyklister och de får kämpa i motvinden. Men, jag har det hur bra som helst. Solen lyser, landskapet är fantastiskt vackert och jag njuter i fulla drag. Till slut når vi San Antonio De Areco. Det är en vacker liten stad med kullersten och parker. Vi landar på en restaurang där vi dricker öl, käkar jordnötter och skrattar. Det är ett fint liv.
Vi bryter upp öldrickandet och vinkar av paret. Resten av oss, alla pampa riders, blir upphämtade av en pickup och får skjuts till en av killarnas föräldrahem. Huset har en intilliggande mekanisk verkstad, en liten pool och ett poolhus. I poolhuset har de en GIGANTISK parrilla, en grillstad med skorsten. Han som bor där förklarar att det är här hela släkten möts för att fira jul och då grillar de i den där enorma saken. Vi gör egen ljuvlig pizza, dricker öl och berättar historier. Vi skrattar och äter och nästan somnar. Vi duschar och lägger oss på utlagda madrasser, i poolhuset. Syrsorna sjunger och myggorna biter elakt.
06.00 blir vi väckta av Ezequiel, cyklisten vars föräldrahem vi befinner oss i. Det är dags att gå upp och börja cykla hemåt. Frukost består av en örtdryck som heter Yerba Mate (som är en traditionell och vanlig dryck här), kaffe, cola och kex med marmelad. Mate dricks på ett speciellt sätt. Alla delar kopp och den som häller upp fördelar vem som ska dricka. Man ska skynda sig så att alla får en chans att dricka inom en rimlig tidsrymd. Jag äter några kex och funderar på om de allvarligt bara tänker käka det här? Arturo, en av de jag hänger mest med, säger till mig att jag verkligen borde äta mer kex - vi ska faktiskt cykla långt idag. Kex - for real? Skojar du? Jag känner att jag skulle kunna äta tusen kex, det spelar ingen roll eftersom de inte innehåller någon vettig energi. Men, jag tar ett kex till och skrattar.
Vi påbörjar cyklingen. Planen idag är att ta oss 8 mil till en stad som heter Pilar, där kan man ta ett tåg till Buenos Aires. Skulle vi cyklat hela vägen är det cirka 14 mil, men alla behöver komma hem i någorlunda tid. Tempot är avsevärt högre än dagen innan och det känns gött att få sträcka ut benen lite. Soluppgången ger ett vackert ljus och vi är nästan själva på vägen. Efter 40 minuter slår min hunger som en hammare. Jag begär ett första stopp. Som tur är så har jag fortfarande snickers kvar och en oöppnad mix av jordnötter, valnötter och russin. Resan mot Pilar förlöper problemfritt, även om jag även denna dag är livrädd när lastbilarna nästan smeker min arm. Kulturen på vägen dikterar att cyklar inte är välkomna. Vad fan gör ni på våra vägar? Folk tutar och kör nära med flit. Jag vet inte om de är oförmögna att förstå hur stora risker de utsätter oss för när de håller på sådär.
Det äts otroligt lite under dagen. Jag gillar att äta mycket när jag cyklar, men de här killarna är tvärtom - de vill cykla lätta i magen. Som tur är så är tempot inte vansinnigt så jag kan hushålla rätt bra med krafterna utan att gå in i väggen. Godis, snickers och nötter gör att jag fixar hela dagen.
Vi når Buenos Aires på utsatt tid och skiljs åt som lite bättre vänner än innan. Två av mina finaste dagar här, utan tvekan.
Efter motorvägen tar vi in på en mindre, dubbelriktad väg. Den känns mycket farligare än motorvägen. Trafiken snuddar nästan vid oss och speciellt lastbilsjävlarna saknar totalt respekt. Jag är riktigt rädd vid flera tillfällen. Det känns som ett slag i ansiktet när vindväggen slår. Suget in mot vägbanan får mig att vackla några gånger. Riktigt jävla obehagligt. Men, vi har lite flyt. Efter en stund dyker det upp en asfalterad väg bredvid den vi åker på - en ny oöppnad väg som ska byggas klart. Helt plötsligt har vi en egen autostrada! Perfekt.
Vi stannar för att äta. Jag tror klockan är runt fem. Lejonparten av gruppen bestämmer sig för att vända hemåt, eftersom det börjar bli sent. Hela dagen är ju kraftigt försenad. Om vi ska nå San Antonio, så blir det nattcykling i många timmar hemåt sedan. Jag tycker det verkar riktigt tråkigt att åka hem, så jag frågar runt bland de jag kommit närmast om de har lust att fortsätta. Jag har tur, två av de jag är närmast vill också åka vidare. Och paret på MTB. Och en kille till. Så, efter vi har ätit är vi helt plötsligt bara sex personer.
Takten är ändå väldigt långsam. Vårt snitt är ingen strava-bomb direkt. Paret är inga cyklister och de får kämpa i motvinden. Men, jag har det hur bra som helst. Solen lyser, landskapet är fantastiskt vackert och jag njuter i fulla drag. Till slut når vi San Antonio De Areco. Det är en vacker liten stad med kullersten och parker. Vi landar på en restaurang där vi dricker öl, käkar jordnötter och skrattar. Det är ett fint liv.
Vi bryter upp öldrickandet och vinkar av paret. Resten av oss, alla pampa riders, blir upphämtade av en pickup och får skjuts till en av killarnas föräldrahem. Huset har en intilliggande mekanisk verkstad, en liten pool och ett poolhus. I poolhuset har de en GIGANTISK parrilla, en grillstad med skorsten. Han som bor där förklarar att det är här hela släkten möts för att fira jul och då grillar de i den där enorma saken. Vi gör egen ljuvlig pizza, dricker öl och berättar historier. Vi skrattar och äter och nästan somnar. Vi duschar och lägger oss på utlagda madrasser, i poolhuset. Syrsorna sjunger och myggorna biter elakt.
06.00 blir vi väckta av Ezequiel, cyklisten vars föräldrahem vi befinner oss i. Det är dags att gå upp och börja cykla hemåt. Frukost består av en örtdryck som heter Yerba Mate (som är en traditionell och vanlig dryck här), kaffe, cola och kex med marmelad. Mate dricks på ett speciellt sätt. Alla delar kopp och den som häller upp fördelar vem som ska dricka. Man ska skynda sig så att alla får en chans att dricka inom en rimlig tidsrymd. Jag äter några kex och funderar på om de allvarligt bara tänker käka det här? Arturo, en av de jag hänger mest med, säger till mig att jag verkligen borde äta mer kex - vi ska faktiskt cykla långt idag. Kex - for real? Skojar du? Jag känner att jag skulle kunna äta tusen kex, det spelar ingen roll eftersom de inte innehåller någon vettig energi. Men, jag tar ett kex till och skrattar.
Vi påbörjar cyklingen. Planen idag är att ta oss 8 mil till en stad som heter Pilar, där kan man ta ett tåg till Buenos Aires. Skulle vi cyklat hela vägen är det cirka 14 mil, men alla behöver komma hem i någorlunda tid. Tempot är avsevärt högre än dagen innan och det känns gött att få sträcka ut benen lite. Soluppgången ger ett vackert ljus och vi är nästan själva på vägen. Efter 40 minuter slår min hunger som en hammare. Jag begär ett första stopp. Som tur är så har jag fortfarande snickers kvar och en oöppnad mix av jordnötter, valnötter och russin. Resan mot Pilar förlöper problemfritt, även om jag även denna dag är livrädd när lastbilarna nästan smeker min arm. Kulturen på vägen dikterar att cyklar inte är välkomna. Vad fan gör ni på våra vägar? Folk tutar och kör nära med flit. Jag vet inte om de är oförmögna att förstå hur stora risker de utsätter oss för när de håller på sådär.
Det äts otroligt lite under dagen. Jag gillar att äta mycket när jag cyklar, men de här killarna är tvärtom - de vill cykla lätta i magen. Som tur är så är tempot inte vansinnigt så jag kan hushålla rätt bra med krafterna utan att gå in i väggen. Godis, snickers och nötter gör att jag fixar hela dagen.
Vi når Buenos Aires på utsatt tid och skiljs åt som lite bättre vänner än innan. Två av mina finaste dagar här, utan tvekan.
Re: Fixerat i Buenos Aires
Så bra tråd. Den får mig att undra vad jag gör hemma.